Vänder blad.

Oj, vad längesedan jag var inne och skrev. Jag som skrivit dagbok i hela mitt liv, blev återigen sugen när en kollega (vilket underbart ord nu efter examen, för övrigt) sa hon ville börja. Har nu suttit och läst igenom höstens inlägg... och jag ryser. Kan fortfarande känna fragment av den ångest jag kände över bedömningar och godkännande av andra. Vilken resa man gjort.

2007 års Jenny finns inte kvar... ingenting som påminner om vart hon befann sig i livet, vad hon kände, vad hon tänkte. Åren fick sakta, sakta förändra henne och det gjorde de sannerligen. Tänk så lite hon visste då om hur allt skulle bli... tänk så lite hon visste men så mycket hon hoppades på. Allt hon fick uppleva, upptäcka och förstå.

Jag kan i ärlighetens namn säga att jag äntligen hittat mig själv... Vad jag vill, vad jag kan och vad jag känner. Jag vill poängtera hur viktigt det är med människor nära, som tror på en, som stöttar och finns... Dessa människor som bara genom sin egen person ger en energi att åstadkomma. Tack ni som vet om er att ha betytt oslagbart mycket. Nu börjar ett nytt kapitel i mitt liv... jag blickar framåt och känner enorm glädje och energi.

Lunch i bilen och allt annat

Måndag igen och för mig och Marie innebar det ännu en dag med c-uppsatsen. Hon skulle jobba eftermiddag och jag förberedde mig på en lugn eftermiddag med lilleman. Då ringer de från bemanningen och behöver mig på förskolan i Holm. Pengar behövs och så klart jag vill jobba. Hade 30 minuter på mig tills jag skulle vara där. Vi packade ihop, jag körde hem, ställde in mina böcker, block och dator, slängde in lunchen i micron, gick på toa, tog lunchen ut micron och en gaffel och gick till bilen. Kände mig som en grottmänniska eller en barbar när jag åt kycklingklubba med en hand och körde med den andra. Mätt han jag inte bli, men så fick det bli.

Slutade 16,30 och fick alltså hämta Isac 90 minuter senare än vad jag brukar (och idag trodde jag att jag skulle kunna hämta honom redan klockan 12,30 egentligen) åkte med honom och handlade och fick i ren panik slänga ihop pytt i panna. Sen var det bara tack och adjö för Jenny strax efter 18.30... hoppsan...

Tiden går...

Tiden går hela tiden. Vare sig man vill det eller ej... Just nu vill jag att tiden skall gå. Härifrån och resten av mitt liv ska bli såååå bra!!! För att jag vill och för att jag är värd det.

Här; 2009 v/s 1984

tick, tack, tick, tack.....

Malmö

I morgon klockan 12.04 sitter jag på tåget till Malmö. En helg hos bror väntar och det skall bli jättemysigt. Sushi, promenader och kanske IKEA?? Vi får se. Total avkoppling i alla fall. Najs!!

Bara funderingar i elfte timmen.

Min egenhändigt skapade nya verkligeht väntar på mig bakom hörnet... jag känner det. Efter hårda studier, efter sena kvällar, efter tidiga mornar, efter gråt, svett och tandagnisslan, efter ilska, efter möjliga och omöjliga känslor likt en berg- och dalbana är jag alldeles strax framme. Jag tycker förvisso om tivolis och olika äventyr, men detta gör jag aldrig om och hade inte gjort det om jag vetat då vad jag vet nu. Tyvärr skall väl sägas. Men å andra sidan vittnar det samtidigt om att jag varit i helvetet och vänt för att jag för en gångs skull såg till MINA intressen. Utan en fantastisk familj, ett stort socialt nät och en helt oersättlig livskamrat, hade det heller aldrig gått.

"Du ska inte tro att du är något" sa någon till mig en gång... Denna kommentar satte sig som ett plåster i mitt undermedvetna och åren efter det fram tills nu har jag mest av allt fokuserat på att visa alla att jag absolut inte tror att jag är något. Jag är ingenting... ingenting alls. Se mig inte, hör mig inte, lägg helst av allt inte märke till mig. Komplimanger har varit jättesvåra att ta till mig, för jag är inget, ingen, inte någon. Helt utanför min kontroll brast allt när min lektor från Högskolan med beröm godkände min lektion och min slutpraktik. Jag var en helt färdig pedagog och det var av hennes absoluta övertygelse att jag kommer bli en helt fantastisk lärare och pedagog... Om en lektor på Högskolan, som anses vara bland de absolut värsta i mannaminne gällande sympatier eller medmänsklighet, kan säga så om mig, då är det ok att tycka att jag ÄR något.

Jag är Jenny, jag är en trebarnsmamma som har varit vid väggen och vänt, men som klarat av att ta en lärarexamen. Jag har tre månader kvar, men jag har klarat 3 år och 3 månader perfekt och det skall jag från och med nu bära med stolthet. Ja, jag ÄR någon och kommer alltid att vara någon. Aldrig någonsin mer kommer någon annan att få tala om för mig vad jag är värd.

Till alla ni som inte tror ni är värda något eller är något betydelsefullt. Ni är fantastiska, ni är oumbärliga och ni är oersättliga. Det finns bara en av var och en av er, ta vara på det.

Kram Jenny

Lycklig

Dagen har inneburit en berg- och dalbana av känslor. Nervositet utöver det som är hanterbart, total lycka över att bli med beröm godkänd och ilska över att hjärnspöken fortfarande dyker upp då och då. Sist jag var så nervös var på uppkörningen och när mina hjärnspöken gjorde sig påminda spydde jag i en papperskorg på Nyhems Torg. Spydde dock inte idag. :-)

Min handledare är en oslagbar sådan, ett bollplank, en klippa och en trygg person. Min slutpraktik kommer jag bära med mig så länge jag lever.

Energi-boost.

Idag fick både jag och mannen en rejäl dos med energi. De vet det nog inte själva, men grannarna D och C ger oss så mycket energi. Vi har så roligt ihop och vi skrattar tills vi får ont i magen. Ja, det är verkligen två människor vi trivs oerhört bra ihop med. Tack för att ni finns!!! Om ni bara visste hur mycket vi tycker om er!!